nom sednaste landtdag Finlands qvinnor beviljade myndighet. Salongen var för tillfället smakfullt prydd med granar, draperier, fanor och i fonden en transparent, föreställande Finlands vapen, omgifvet af en eklöfsoch lagerkrans, ofvan hvilken stodo att läsa orden: Den 31 Oktober 1864. — En talare skildrade vid festens början huru qgvinnans samhällsställning hos olika nationer städse berott af den bildningsgrad, dessa nationer innehaft, samt huru de henne beviljade större rättigheter å sin sida mäktigt bidragit att höja de folk, hvilka fattat och erkänt hennes värde samt inrymt henne en deremot svarande samhällsställning. I sammanhang härmed berördes medeltidens och chevaleriets betydelse för den vest-europeiska civilisationen, samt huru de folk, hvilka ej kunna anses hafva genomgått denna utvecklingsgrad, ännu inrymma qvinnan en jemförelsevis lägre och mera beroende ställning. Slutligen utbragtes en skål för qinnans myndighet och det framsteg 1 humanitet, hvarom lagen af den 31 okt. 1864 också i sin mån vittnar, hvarefter vårt land, ackompagneradt af instrumentalmusik, afsjöngs. Härefter vidtog dans, som med liflighet fortgick till frampå morgonen, och hvarvid damerna i öfverensstämmelse med deras nyförvärfvade värdighet, voro de, som uppbjödo till polonäsen. Den vackra festen, den första och enda, som oss veterligt, hittills i vårt land blifvit firad af nämnda anledning, qvarlemnade hos de närvarande ett angenämt minne. El äryckenskapens offer. I förgår vid middagstiden tilldrog sig vid bangården i Göteborg att ett bränvinsfat gick sönder så att innehållet, sextongradig sprit, rann ut. Af de vid dylika tillfällen oftast närvarande trasiga figurer ur samhällets drägg skyndade åtskilliga fram, medan drängarne hemtade nya fat, för att begagna sig af det gynnande tillfället till ett extra rus. En af dessa, förre droskkusken Jonsson, som genom liderlighet sjunkit ned till de trasigaste bland de trasiga, skyndade fram och förtärde, liggande på marken, den utrinnande elddrycken. Några andra af sällskapet upphemtade sprit i sina mössor, men de återkommande drängarne fråntogo dem dessa. Jonsson hade emellertid druckit så mycket, att han i fullkomligt medvetslöst tillstånd måste på en kärra föras till polisvakten. Oaktadt tillkallad läkarehjelp kunde den olycklige uslingen icke återställas, utan afled sent på aftonen i måndags. El annat offer för vruwusel. I Wahlbo vid Gefle inträffade för åtta dagar sedan den olyckshändelsen att fördelstagaren Lars Andersson från Åsbyggeby, hvilken lördagen den 4 d:s i yrvädret var in till staden, der han qvardröjde till fem på gvällen och rundligt förplägade sig med bränvin, på hemvägen blef nedsnöad och ihjälfrös. Vid Persborg hade man på söndagen hört hans nödrop, men troende det vara fulla bönder, som ofta hålla väsen, hade man ej fästat sig dervid, hvadan han först påträffades någon dag i förra veckan. -— Samma olycka var nära att inträffa i fredags då en underhafvande från Holmsund påträffades liggande stelfrusen på fjerden och hade utan tvifvel omkommit om ej possessionaten Elfstrand, som sjelf färdades förbi, påträffat honom, hvarefter mannen efter nödig behandling qvicknade vid. Ur det menskliga eländet. Från en höskulle hos skogvaktaren Molin under Kåfö i Nerike nedkröp i lördags en 40-årig mansperson, Sven Ekegren, sedan han, enl. egen uppgilt, tillbringat nio dygn under denna kalla vinter på nämnda skulle, utan föda och med full föresats att svälta ihjel. En medhafd knif säger han sig två gånger hafva fört till strupen för att göra ett hastigare slut på sitt elände, men besinnat sig. När han nu omsider, ytterst plågad af hunger och köld, kröp fram ur sitt gömsle, voro hans fötter uppsvillda och benen svarta ofvan knäen. Man tog hand om honom och forslade in honom till länslasarettet i Örebro, der han nu vårdas — Ekegren, som tidtals haft drängtjenst, tidtals varit utan arbete och under många år icke någorstädes varit ordentligt mantalsskrifven, vitsordas dock såsom en både ordentlig, händig och duglig arbetare.