Dagens Nyheter – 16 februari 1865, sida 2

ny olycka. Advokaten svarade ingenting, han höjde endast jakande hufvudet. Vaubaron fortfor: Säg mig allt . . . Min hustru är säkert mycket sjuk? . . . Kanske har hennes dödskamp redan börjat? . .. Hon ropar mig ... hon längtar efter mig . . . och jag . .. jag är fången! Advokaten iakttog samma tystnad. Mekanistens ögon vidgade sig onaturligt och hans ansigte antog ett sällsamt, ett vildt uttryck. Ett oredigt sorl, eller rättare sagdt, en rossling trängde öfver hans läppar ochi denna rossling kunde man urskilja dessa ord; — Mid hustru är död! ... Ack, min Gud! min Gud! min hustru är död . . . min hustru är död! Advokaten närmade sig den olycklige, han fattade hans båda redan iskalla händer och sade till honom helt sakta, nästan otydligt, ty också hans hjerta blödde: — Mod! . . . I himlens namn, mod ! — Hon är död! upprepade mekanisten. llon är död, och jag var ej hos henne... Jag skall aldrig mer återse henne ... Martha, min ljufva Martha . . . min tröst, min lycka, min glädje, min tillbedda hustru . . . och jag fick inte emottaga din sista suck, din sista kyss . . . Min hand fick inte tillsluta dina ögon . . . Och jag skall aldrig mera återse dig .. . aldrig! . . . aldrig! . . . aldrig! Han snyftade ej, hans ögon voro stirrande och torra, hans bröst häfde sig konvulsiviskt