Dagens Nyheter – 16 februari 1865, sida 2

er oskyldig! ... en fläckfri, en redbar hand hade utsträckts emot honom. Det var redan mycket, och ändå var det Br i jemförelse med den andra glädjen — det högsinnade löftet! Han skulle snart få en helsning från Martha . . . en kyss från Blanche! Två timmar förflöto. Dessa två timmar förekommo, emot all förmodan, ej långa för fången. Det strålande hoppet upplyste hans fängelses mörker; han glömde det förflutnas alla lidanden, framtidens alla qval. Han lefde i. ett slags extas. Nu hördes nycklar som kringvredos, reglar som fråndrogos. Dörren öppnades och advokaten syntes på tröskeln. Vaubaron störtade upp från sin bädd, hvarpå han satt, och han gjorde en rörelse för att öfverskrida det korta afstånd som skilde honom från hans blifvande försvarare. Men i stället för att gå framåt, ryggade han tillbaka, gripen af en häftig darrning. Hans blick, van att i cellens halfskymning uppfatta de minsta detaljer, hade redan på den unge advokatens ansigte spårat en blekhet som han ej varseblifvit der förut. Han såg att hans anletsdrag voro förvridna, hans ögon sänkta och att en smärtsam förvirring röjdes i hela hans väsen. Vaubaron trodde sig känna en jernhand kring sin strupe. Flera minuter förgingo innan han kunde framstamma ett ord. — Ab, Gud har ej haft medlidande! stammade han slutligen med slocknad! röst.