Dagens Nyheter – 16 februari 1865, sida 2

och aldrig har en hemskare, fruktansvärdare, hejdlösare förtviflan återspeglat sig på ett ansigte än på hans. Några minuter förflöto under djup tystnad. Advokaten sade ej ett ord: Hvad kunde han väl säga? Det fins sorger inför hvilka de hvardagliga tröstefraserna bli löjliga, omöjliga att uttala. Hastigt spratt Vaubaron till, och hans kropp skakades liksom på en skendöd, hvilken plötsligt återvaknar till lif. Han höjde sitt hufvud och fästande sina af en dyster eld brinnande ögon på advokaten, sade han med hes, ihålig röst: — Jag glömde mitt barn? . . . Hvad har det blifvit af min lilla flicka? ... Lefyer hon eller är också hon död? Den unge mannen försökte att svara. Orden dogo på hans läppar. — Ack, tala! tala! bad mekanisten. Jag är beredd på allt . . . Är också hon död? ... Svara mig . .. svara mig... är hon död? Den unge advokaten gjorde en våldsam ansträngning och han lyckades ändtligen framstamma: — Nej, hon är ej död . . . vi ha åtminstone skäl att tro det, att hoppas det... Det arma barnet har försvunnit! — Försvunnit! utropade den olycklige fadren, vridande sina händer och sargande sitt ansigte med handklofvarna. Ah! jag skulle hellre ha velat se henne i sin graf, än irra omkring i Paris utan tak öfver hufvudet, utan mat för dagen! . . . Min dotter . . . min lilla Blanche . . . mitt tillbedda barn . -tiggande sitt bröd, tillbakavisad, bortskuffad, förjagad