Dagens Nyheter – 15 februari 1865, sida 3

— Ni är rädd för mig... jag ser det, mumlade han med slocknad röst. Också ni, min herre, också ni tror att mina händer äro fläckade med blod. — Ni misstager er, jag bedyrar det! skyndade den unge advokaten att svara. Jag tror ingenting... alls ingenting... Jag hyser ännu hvarken förtroende eller misstroende till er... och min mest brinnande önskan är, jag upprepar det ännu en gång, att finna er oskyldig... När jag hört er och det varit mig omöjligt att öfver er bilda mig en opinion då är jag den förste, om min opinion för er är gynnsam, att räcka er handen och jag svär att jag då med stolthet skall trycka er! — Det är rätt, stammade mekanisten, ni tviflar ännu... men jag bör ändå tacka er, ty det är redan mycket att tvifla, då alla andra anse sig öfvertygade. — Haf förtroende till mig, återtog advokaten, och se i mig ingenting annat än er mest tillgifna biktfar... Tala, jag hör er! — Åh, ni skall helt och hållet få det förtroende, hvarom ni ber mig, min herre... men innan ni hör mig, så haf medlidande med mig... återgif mig förmågan att tänka... lyft från min själ den tyngd som qväfver mig och som hotar att göra mig vansinnig... O, vill ni det!... Svara! svara! Ja visst, vill jag det!... Säg sjelf hvad jag skall göra derför? -— Sedan tio dagar sitter jag här fängen, fortfor Vaubaron, sedan tio dagar fins den yttre verlden ej till för mig... Man ryckte mig skoningslöst ur min nästan döende hustrus armar för att hitföra mig... och hon