Tillfrågad derom svarade Vaubaron att han ej ens till namnet kände någon jurist, och att han utan tvekan antog den som domstolen värdigades välja åt honom. Samma dag underrättade man honom att den stränga order som blifvit utfärdad att han ej fick meddela sig med någon, blifvit upphäfd, och en timma sednare inträdde i hans cell en ung man med ett ädelt ansigte, aristokratisk hållning och af snille blixtrande ögon. Det var fångens, af rätten utnämnde advokat. Den unge mannen tillkörde en ansedd embetsmannafamilj. Om vi här nedskrefyo hans namn, skulle våra läsare få se att detta namn sedan 1830 blifvit namnkunnigt. — Min herre, jag kommer till er, om ej med en stor talang, så åtminstone med en brinnande längtan att kunna tjena er, sade den unge mannen åt Vaubaron. Yar öfvertygad om att jag vill göra allt hvad som står i en menniskas makt för att rädda er... och i utbyte för mina ansträngningar ber jag er endast om en sak: haf fullt förtroende till mig! Jag vet att ni vid förhören, oaktadt de förkrossande bevis som hopat sig emot er, på det mest energiska sätt nekat, och att ni ingen enda gång fört tvetalan... Öppna ert hjerta och ert samvete för mig... säg mig hela sanningen ... Min högsta önskan är att kunna tro er och att fiona er oskyldig... Det förekommer mig som om tusende röster skulle höja sig inom mig för att intyga er oskuld, att ni verkligen icke är den brottslige, och jag hoppas att jag, i så fall, i min orubbliga