Dagens Nyheter – 15 februari 1865, sida 3

Stoppning. Visa. Mycket man sjunger om på vår jord, Medan man går här och larfvar, Och utaf några hundrade ord Snart man en visa hopskarfvar. Dock må man fråga hvad poesi, Som rimligtvis kan ligga uti ordet stoppning. Ingen. Men man kan sjunga ändå, När det så faller sig lägligt. Tänk först hur kölden pyper oss blå. Det är ju högst odrägligt. Värre det kunde vara ändock, Om ej i täcke, kappa och rock vore stoppning. Och har du tänkt dig det ... eller hur ... Hjeltarna uppå scenen . .. Se denna plastiskt sköna figur! Se de eharmanta benen! Tror du att detta allt vore så, Om ej hos skräddarn stode att få litet stoppning. Tänk när ett bantåg kommer med fart Och der en skena brister, Hvilket elände! ... Tänk huru snart Armar och ben man mister. Kungen så när vi mistat dervid. Det var en Himlens nåd att i tid der blef stoppning. Och är det något bättre, 0 säg, När öfver böljans spegel Angaren kommer och i dess väg Fartyg med svällande segel? Stöta de hop så gå de i qvaf . . . Hvad kan dem rädda från brusande graf om ej stoppning? Svårt det väl ock kan vara också, Just detta samma ordet. Tänk — när du till eu köpman ses gå, För att från kassabordet Lyfta din summa, din enda skatt, Och hör kassören yttra, helt matt: Här är stoppning. Ondt det för helsan vore också, (Ondt som ju snart bör bli lindradt), Om icke näringssafterna få Röra sig obehindradt. Följden kan blifva ganska fatal, Om uti magens stora kanal det blir stoppning. Värst utaf allt det är väl ändå Om i den dyrbara åder, Som hvarje skald förlitar sig på, Slapphet och tomhet råder. O, gud Apollo, snillrik och öm, Låt ej i diktens glittrande ström Å blifva stoppning. a mm e—— ER