Dagens Nyheter – 15 februari 1865, sida 2

ett visst tvifvel på Vaubarons brottslighet, hvilken han hittills ansett obestridlig och klar. Men detta tvifvel varade ej längre än en blixt. Det blänkte till liksom ett flyktigt sken i mörkret och slocknade utan att efterlemna något spår. Domaren kallade sina minnen till hjelp för att återfå sin rubbade öfvertygelse i jemnvigten, de läto ej vänta på sig, de hopade sig från alla håll och vunno snart en lätt och fullständig seger. Hvilket moralisk värde kunde väl också en flyktig sinnesrörelse ha inför en mängd factas oangripliga logik? Det ögonskenliga behöfver ej diskuteras och det var det ögenskenskenliga, det påtagliga, som gjorde mekanisten till. brottsling! Det herrskade några minuters djup tystnad, hvarunder man endast hörde det dofva, oregelbundna ljudet af fångens flämtande andetag. Derefter vände sig domaren till gensdarmerna och pekande på Vaubaron sade han: — Lyften upp karlen! Mekanisten försökte att resa sig innan gendarmerna hunnit utföra den gifna ordern, men hans krafter öfvergåfvo honom och han nedsjönk åter på knä. Konfrontationen, hvars resultat fångens envisa föresats att ej besvara de frågor som riktades till honom, helt och hållet tillintetgjort, uttänjdes ej längre. En timma efter de sorgliga scener yi bevittnat finna vi vår fånge åter inspärrad i sin cell i Conciergeriet och den strängaste order att ingen utifrån fick meddela sig med honom hade blifvit utfärdad.