Dagens Nyheter – 15 februari 1865, sida 2

att göra ett underverk för att rädda mig, efter jag endast för detta pris kan vinna min få lif, så att de må kunna betrakta mig! . .. Man frågar om jag igenkänner er och man förkrossar mig under tyngden af min tystnad. I min tur begär jag nu af er: Se på mig! ... Känner ni igen mig?... Är jag er mördare? .. . Är det under min brottsliga hand som ert blod futit? .. . O, jag ligger på knä framför er, det är en bönfallande, en fånge, en nästan till döden dömd varelse, som anropar er! ... Hör mig! ... hör mig! ... försvara mig! endast ni kan göra det! . . . Måtte lifvets gnista åter uppvärma er isade tunga . . . måtte era stumma läppar åter få kraft att röra sig! . . . Ack, i den evige Gudens namn, höj er röst . . . säg åt mina anklagare: Nej denne man är icke brottslig I Jean Vaubaron talade ännu länge men den öfverretning som hittills uppehållit honom minskades, hans röst blef gvag som en flägt och det orediga sorlet af hans ord framträngde ej mera till hans åhörares öron. Ehuru kall den ständiga beröringen med bofyvar, alla mer eller mindre utmärkta skådespelare och skickliga skräflare, gjort domaren, kände han sig dock, liksom poliskommissarien, gripen af en ofrivillig sinnesrörelse vid äsynen af denna djupa förtviflan. Det låg någonting gripande, någonting som skakade själens alla fibrer i denna den olycklige, framför ett lik knäböjande fångens sönderslitande klagan. För första gången vaknade hos domaren