Dagens Nyheter – 15 februari 1865, sida 2

För mig, liksom för alla dem som skola bestämma öfver ert öde, är den den fullkomligaste af alla bekännelser. När mekanisten hörde dessa ord vacklade han, och hans lemmar skakades af denna olyckliga frossa som nästan alltid åtföljer dödskampen. Genom en häftig rörelse, omöjlig att förutse och hvari ej spårades den ringaste öfverläggning, lösgjorde han sina armar från gendarmernas fasta handtag, och gående två eller tre steg framåt nedsjönk han på knä framför sängen sträckande sina bönfallande händer mot liket. Gendarmerna störtade fram för att åter bemäktiga sig sin fånge, men instruktionsdomaren gjorde dem ett tecken och de stannade. En ljusstråle skulle kanske kunna sprida sig ur den oväntade scen fången var nära att uppföra, och domaren ville ej gå miste om denna stråle som möjligen skulle kasta ett nytt sken öfver det gräsliga brottet. Svigtande under tyngden af de oupphörligt nya anklagelserna, med hjertat blödande af de ständigt nya hugg som riktades deremot, kände sig Vaubaron gripen af en verklig yrsel och han var ej längre herre öfver sig sjelf. Med en röst, ömsom dof, ömsom skarp, uttalade han sällsamma och osammanhängande ord, bland hvilka den uppmärsamme instruktionsdomaren ej utan ansträngning lyckades urskilja följande meningar. — Ni, hvars kropp ligger här utsträckt, men hvars själ flytt, ni som kan tala med 3ud, och till hvilken han måhända lyssnar, bed honom att ha medlidande med mig och