Dagens Nyheter – 15 februari 1865, sida 2

Hvilket onödigt försigtighetsmått i der belägenhet hvari den olycklige befann sig Det fanns ju ingen, ingen i hela verlden, son endast en enda sekund hade hunnat hysa den önskan att få se och tala med honom ! Instruktionsdomaren som ansåg Jean Vau barons brottslighet fullkomligt bevisad, tach vare fakta dem han fann klara och obestridliga, ville med möda gå in på att med fånger anställa ett ytterligare förhör, hvilket för öfrigt utföll alldeles som det förra. Jean Vaubaron hade inga andra upplysningar att gifvs än dem han redan meddelat, och då han märkt den ringa tro som sattes till hang ord, förskansade han sig också denna gång bakom en orubblig tystnad. Rätten förklarade nu enhälligt att alla vidare förhör voro öfverflödiga och att tiden var inne att låta juryn afgifva sitt utlåtande öfver Vaubarons brottslighet. Det var: således nu den som skulle uttala sitt skyldig eller oskyldig öfver den för dubbelt mord och stöld anklagade mekanisten. Ehuru dagen före en revolution sysselsatte sig hela Paris ifrigt med de två morden på Pas-de-la-Mule-gatan, brott begångna under de mest dramatiska och mystiska omständigheter, och synnerligt egnade att drifva nyfikenheten till dess högsta höjd. Öfverallt talades om denna förskräckliga händelse, som skulle förekomma vid assisrättens nästa session, och flera advokater, ibland dem två, tre redan namnkunniga, täflade om att af den kungliga prokuratorn bli utnämnda till fångens försvarare såvida denne ej sjelf valde sin advokat.