detta efter der nere i Småland. Hvarjehanda Nyheter. Hedersammu förätdrar. För några veckor sedan kom en arbetskarl i London in på bankirfirman Wbhitfield Comp:s kontor och bad att få insätta penningar. Hans anhållan beviljades naturligtvis, hvarpå han framtog ett gammalt skrin och uttömde på pulpeten en summa af 1,150 pund sterling (öfver 20,000 rdr) i guintestycken. Bankirerna, högeligen öfverraskade att få mottaga en sådan deposition af en arbetare, ansågo sig böra begära en redogörelse för åtkomsten af myntet. Arbetaren gaf dem också en nöjaktig förklaring. Hans föräldrar hade under hela sitt lif varit ett arbetsamt och sparsamt folk, utan att dock någon menniska vetat af att de egt någon större sparpenning. Helt nyligen hade hans mor vid öfver 70 års ålder aflidit. För att sköta hushållsbestyren hade derför helt nyligen en främmande qvinna blifvit antagen och till barnens stora förvåning hade hon dagen förut, då hon händelsevis letade något i en klädeskista, på botten af denna funnit den nu hos bankirhuset deponerade skatten, frukten af de gamlas gemensamma mödor och försakelser under ett 50-årigt äktenskap. Polisen och ftjufvarne i Enygfand täfla beständigt i slughet, och denna visar sig icke minst i de nya medel, som gatutjufvarne beständigt nödgas hitta på för att praktisera undan sina rof och försända dem från ställe till ställe för att undvika misstankar. Sålunda transporteras ofta ett dyrbart guldur eller en diamantring uti en smörklimp eller ett oststycke, som ligger på en talrik midt för den spanande polistjenstemannens näsa, utan att väcka andra än möjligen några gastronomiska funderingar hos honom. Juveler och guldnipper, till många tusende riksdalers värde om året, göra långa resor på jernvägarne, dolda i en lax eller en kalkon; ja till och med en stor och till utseendet solid Stilton-ost måste för ej länge sedan tjena till gömställe för en hop juveler, som ett londonertjufband kommit öfver på landet och icke trodde sig kunna säkrare framskaffa till London, än i en till en del urholkad ost, hvilken bandet tills vidare anförtrodde åt jernvägsbetjeningens redlighet såsom annat fraktgods. Öm ett par sföflor. Preussiska infanteriregementet n:o 60 hade på sin återmarsch från hertigdömena gjort halt i Spandau, och några man blifvit inqvarterade hos en skomakare i staden. Sedan regementet brutit upp och aftågat, fick en lärpojke hos skomakaren se ett par stöflor, som lågo qvar i det rum der soldaterna varit inqvarterade. Gossen, som under den korta rasten hunnit ingå en förtroligare bekantskap med krigsbussarne, skyndade i väg af alla krafter för att hinna upp regementet och aflemna de glömda stöflorna till deras rättmätige egare. Han upphann också verkligen get innan det var satt i gång, men var icke il stånd att få tag i de individer han sökte. Han lade derföre stöflorna på en af trossvagnarne, sedan han först fästat på dem en lapp med påskrift, att tagas tillvara af egaren. När gossen kom tillbaka hem fick han dugtigt stryk af sin mästare för det han lupit bort utan lof, och till råga på olyckan befanns att stöflorna ingalunda tillhört någon af soldaterna utan en af gesällerna, som nu åter i sin tur lät den stackars gossen dansa efter sin piska, i ordets aldra egentligaste bemärkelse. Dessutom ålades gossen att betala stöflorna. I sin förtviflan fattade gossen ett storartadt beslut. Han aflät en skrifvelse till konungen af Preussen af följande innehåll; Käre herr kung — jag är en stackars skomakareläring, men en stor vän af armån, och jag skall sjelf en dag bli soldat. Jag har lagt ett par stöflor på en trossvagn, emedan jag trodde att de tillhörde någon af soldaterna som logerat hos oss. Nu ville det sig icke bättre än att stöflorna egdes af en bland herrar gesäller på vår verkstad, och att denne fordrar det jag skall ersätta honom förlusten. Käre herr kung! jag befinner mig i den brydsammaste förlägenhet. Var derföre god och för all del sök reda på hvart stöflorna tagit vägen, och laga att de komma helskinnade tillbaka igen. Titt nar ammar caAdnara alk amn nn 1