Dagens Nyheter – 14 februari 1865, sida 3

ligt till vid åsynen af Vaubaron, som under dessa två timmar undergått en så fruktansvärd förändring att han var nästan oigenkännelig. Hans ansigte, nu genomskuret af djupa fåror, och infattadt i en ram af gråsprängdt hår, hade blifvit tio år äldre. — Två vagnar väntade på en af fängelsets inre gårdar. I den ena uppstego domaren och hans sekreterare. I den andra togo de båda gendarmerna, poliskommissarien och fången plats. Tjocka gardiner nedfälldes för fönstren i fångens vagn och de två karlarne erhöllo order att köra till Pas-de-la-Mule-gatan. Vid ljudet af dessa ord, uttalade med hög röst, höjde Vaubaron hastigt sitt sänkta hufvud, liksom en afsvimnad menniska hvilken man låter indas luktsalt. Hans hjerta, som förekommit honom dödt, började åter slå, den tjocka dimma som omtöcknat hans förstånd skingrades liksom genom ett trollslag, och han kunde åter tänka. Han öfvertygade sig sjelf att man förde honom till hans hem för att der i hans närvaro anställa några efterspaningar, och tanken på att han, om också endast för ett enda ögonblick, skulle få återse sin hustru och sitt barn hade för honom samma lifgifvande verkan som vattendroppen för den i ödemarken vilsekomne, af hetta och törst döende vandraren. Detta hopp ökades och utvecklade sig under vägen, det blef för den arme fången en trogen och ädelmodig bundsförvandt, hvilken, tack vare sin inom honom högt talande rätt, återskänkte honom en del af hans flydda krafter.