Dagens Nyheter – 14 februari 1865, sida 3

Vagnarne foro helt långsamt framåt, men Vaubarons ljufva illusion skulle ändå alltför hastigt skingras. Mekanisten hörde genom de väl stängda vagnsfönstren en tung inkörsport vrida sig på sina gångjern. Vagnarne körde in på en stenlagd gård, porten stängdes bakom dem, och hästarne stannade. Gendarmerna stego ur först, derefter fången, sist poliskommissarien. Vaubaron igenkände baron de Virivilles ståtliga hotel, han förstod att det var fråga om en konfrontation, men hvad brydde han sig väl derom. Endast den hvars eländiga hand begått det gräsliga brottet, endast den behöfde-darra och blekna vid åsynen af sina offers lik! Mekanistens ögon höjde sig girigt till det bredvid liggande husets första våning, de betraktade sorgset jernbalkongen, hvarpa ännu lästes hans namn, de stirrade, fyllda med tårar, på fönstren med de hvita gardinerna, hvilka dolde de två enda han älskade i verlden. — De äro der! mumlade han tyst för sig sjelf. Derinne äro de båda två . .. Min älskade Martha . . min tillbedda Blanche -. Om de visste att jag vore så nära dem: --fängslad och fjettrad . .. min dotter skulle då öppna fönstret . . . min hustru skulle resa sig från sitt läger och släpa sig fram till balkongen .. de skulle sända mig ett leende, en kyss ... ack, detta vore tröst, styrka, hopp! (Forts.)