Dagens Nyheter – 14 februari 1865, sida 1

— Ja, jag känner honom mycket väl — svarade klädmäklaren. — Han bor en trappa upp i samma hus som jag. Domaren tog åter till ordet: — Har ni i förrgår af honor köpt diverse verktyg bland hvilka äfven befnnnit sig den grafstickel jag i detta ögonblick visar er . . . Öfverlägg noga innan ni svarar . . . och kom i håg att ert svar är af högsta vigt. Vaubarons hjerta slog kuappt mera; hela hans själ hängde vid klädmäklarens läppar, hvilka skulle öppna sig för att uttala de ord som skulle vara början till hans rätltfärdigande. Laridon skakade på hufvudet. — Jag köpte i förrgår alls ingenting — svarade han utan tvekan, — och herr Vaubaron har aldrig sålt något åt mig. Mekanisten ulstötte ett doft skri. — Hvad säger ni?... Har ni glömt det? stammade han. — Nej, nej, det är omöjligt . .. en dylik glömska skulle för mig vara alltför olycksbringande! .. . Ert minne kan ett ögonblick svika er, men ni skall nog snart ihågkomma sanningen ... Ni måste skänka mig ert bistånd . . . ni måste säga herr instruktionsdomaren att jag ej ljugit ... att ni af mig verkligen köpt de verktyg, bland hvilka äfven denna grafstickel befann sig och att ni till och med särskildt fäste er vid de på handtaget graverade bokstäfverna. — Jag skulle af hela min själ gerna vilja göra er den tjenst hvarom ni ber mig, herr Vaubaron, — inföll Laridon — ty det är visst ingen lätt sak att se en granne i en sådan olycka som ni... Utomdess har jag aldrig