Dagens Nyheter – 13 februari 1865, sida 3

signat honom ... jag skall öfverallt kunna igenkänna honom! När mekanisten med feberaktig ifver uttalat de ord, vi här återgifvit, tystnade han, hans kropp darrade, hans bröst häfde sig våldsamt och han var nära att falla i vanmakt. Han var blek, i hans ögon lyste en sällsam eld, på hans panna perlade stora svettdroppar och hans förvirrade och bönfallande blickar flögo mellan instruktionsdomaren och hans sekreterare. Domarens anletsdrag voro ogenomträngliga som vanligt, men sekreterarens, mindre experimenterad och mindre skicklig i att dölja sina intryck, höjde omärkligt på axlarna och på hans rörliga ansigte lästes tydligt den fullkomligaste misstro. . Då sammanknäppte den olycklige Vaubaron, ehuru de förnedrande handklofvarne tryckte hans handleder och hindrade honom i hans rörelser, med en åtbörd af förtviflan sina händer, och med bruten röst stammade han: — Ack, min Gud! min Gud! ni tror mig då ej! — Jag kan ej tro er förrän ni gifvit rättvisan medel att återfinna och hitföra den man som enligt ert påstående besökt er denna natt och hvilken ni säger vara den ende, verklige brottslingen — svarade domaren med isande stämma. — Huru kan ni väl begära att jag förut skall kunna tro på tillvaron af en qvasi-fantastisk varelse, hvars verkliga existens ingenting bevisar? — Ack, ni vet nog att jag ej känner denna demon i mnniskoskepnad, att det ej