Dagens Nyheter – 13 februari 1865, sida 3

sömn. — Man har ju då kunnat begagna sig af denna repstege för att komma in till mig? — Ja, detta är intet tvifvel underkastadt. — Men då måste ju denne man, denne okände, som jag ansåg för en välgörare, vara upphofsmannen till det dubbla brott, som blifvit begånget i det bredvidliggande huset! utbrast Vaubaron med tygellös häftighet. Då måste ju dessa banknoter, dessa med blod fläckade sedlar, som han med en sådan sällsam frikostighet skänkte mig, endast vara en del af rofvet från de arma offren! Och jag välsignade detta vilddjur! . . . Och jag har vidrört dessa blodiga penningar . . . Åh, denna tanke förskräcker mig ..-. Detta minne isar mig af fasa! — Är detta ert nya försvarssystem? frågade instruktionsdomaren kallt. — Mitt försvarssystem? . .. Nej, nej, ag tänker icke ens på att försvara mig för ett omöjligt brott . . . för ett nidingsdåd som ni snart nog sjelf skall inse att jag ej kan ha begått . . . Denna vid min balkong hängande repstege, om hvars dervaro jag var fullkomligt okunnig, har för mig upptäckt allt . . . Hvad jag förut ej kunde förstå är mig nu klart... det tjocka mörker som omgaf mig har skingrats . . . sanningen strålar framför mig i hela sin glans . .. Den ende, den verklige brottslingen, den som man bör efterspana, som man bör taga reda på, som man bör bestraffa den nedrige mördaren af en qvinna och er gubbe, det är den man som förliden natt be sökte mig ... Ah, jag har sjelf sett dennt man, jag har talat med honom, jag har väl