ströfvandet inom Steneby, Ärtemarks och Rölanda socknar, der påhelsning hos bekanta gjordes och der han beredde sig spisa sin julkost hos en zigenarestamfrände Fr. Rosenqvist i Prest-Högsäter; men med anledning af kommissarien Luttropps och hans biträdens vidtagna spaningar öfvergafs det farliga grannskapet och vägen togs åter mot Steneby socken, der han uppehöll sig till den 17 Jan. då kurs sattes på Åmål, för att under dervarande marknad öppna marknadsoperationer i hans väg. Den 18 uppträdde Hultqvist sålunda i the Åmåliters stad, och hans spanande ögon upptäckte der en värdig stallbroder i för 4:de resan stöld straffade, men från lifstidsfängelse benådade, illa beryktade Nils Nilsson från Wäril i södra Halland. Vilkoren för associationen uppgjordes i blinken, och det nybildade bolaget öppnade sin verksamket med att inventera en vestgötahandlandes bodstånd, hvars innehåll tillgreps. Med detta rof togo brottslingarne vägen mot sydkanten och såsom väl furnerade handlande, uppdukades lagret på kroglägenheten Bethlehem i närheten af Köpmannabro, der de stannade till den 19, hvarefter vägen togs öfver fjellen till Uppe-. ruds bruk och vidare genom södra Dal, Rostock, Högsäter ned till Rådanefors och vidare till Raknebo, genom Wassända socken med kurs på Ladugården vid Göta-elf, dit de anlände den 24 på aftonen i akt och mening att sätta sig öfver elfven och vidare genom Gerdhems socken med destination åt Halland för det tillgripna godsets slutförsäljning. En 1 beredskap liggande båt underlättade deras afsigt. De öfverforo elfven, såsom de tyckte, och sedan de stigit i land utstöttes båten för att såmedelst igensopa spåren af deras stråt. De sågo med förnöjelse båten drifvas mot fallen och försvinna. En stark dimma rådde vid denna tid på elfven. Stranden rekognoscerades: en lada upptäcktes och antogs vara de yttersta konturerna af en bondgård, men befanns vid framkomsten vara enstaka. Nu fortsattes färden, men kvart de vände sig fanns — endast vatten; stark ström afskar brottslingarnes väg; ty, o fasa! den strand, åt hvilken de hade öfverlemnat sig, var — en ö. Denna ö tillhörde Carlsberg och ligger ungefär midt i elfven. Hungern och nattkylan manade dem nu att upptäcka medel till räddning, och den på ön stående ladan blef deras enda återstående hopp. De hafva förklarat, att inga qval kunna förliknas vid dem de kände vid tanken på att här gå sin undergång till mötes, men en förtviflad belägenhet alstrar ock förtviflans mod. Att nedrifva den på ön stående ladan och deraf bilda en bräcklig farkost var hvad de företogo, och dervid Nilsson var nära att tillsätta lifvet i vattnet. Ändtligen var flotten ihopstaplad, och de med brädstumpar i stället för åror försedda resenärerna ombord öfverlemnade sig sålunda åt strömmens hyvirflande, giriga fors. Utkomna på floden drogs deras färja med oemotståndlig makt af strömmen ned mot — helvetesfallen, och en säker död spökade för flyktingarnes ögon såsom brottets lön. Denna deras färd mellan ett nästan spårlöst hopp och en säker undergång gaf ej tid till lång rådplägning, och Hultqvist kastade sin robräda i strömmen och föll i detta slags liknöjdhet om lifvet, som utmärker djerfva och beslutsamma sinnen, förklarande sig nöjd med sin sista färd på hvilken han var. Nilsson deremot, mera feg och kär i lifvet, grep efter halmstrået till räddning ur sin lifsfara. Har såg en svag ljuspunkt genom dimman, och denna var det han anropade med all den kraft hans lungor tillät, och till lycka (eller om man vill till olycka) för brottslingarne kom detta ljussken närmare. En fiskare, som var ute på ljustring, observerade ropen och skyndade att frånrycka strömmen dess inom 10 minuter säkra rof. Fiskarens räddande båt fördes med säker hand mot land, och de sågo från detta, hurusom deras flotte vräktes utför fallen. Ett faktum, som ofta befinnes hos förhärdade brottslingar, att, knappt utkomna från en straffanstalt, knappt befriade från en öfverhängande fara, i stället för att dylika händelser borde varna dem för brottets och lastens väg, inslå de denna väg nästan ögonblickligt derefter; så äfven här. På räddarens förfrågan hvilka de voro, svarades utan minsta bryderi, att de voro handelsresande, på väg till hemmet; att de utbjudit sina varor till bönderna på andra sidan elfven och att en af dessa. till hämd för det att han icke