Dagens Nyheter – 10 februari 1865, sida 2

Också utkämpas under dessa låga tak; under dessa med simpelt papper öfverdragna murar, mellan embetsmannens skarpsinnighet, en skarpsinnighet som ibland gränsar till snillrikhet och den brottsliges machiaveliska förslagenhet, gräsliga bataljer, hvilka i dystert intresse öfverträffa allt annat och hvilkas kombinationer, lika fyndigt uttänkta af begge parterna, komma äfven de nppfinningsrikaste romanförfattares intriger att förefalla matta. I dylika strider då det minsta tecken kan tjena till grundval för en början af visshet äro som man lätt kan tänka sig en rynkning på ögonbrynen, ett ögonblickligt uttryck af vrede eller förlägenhet, en lifligare blick i ögat nog för att låta rättvisan segrande utgå ur sin strid mot brottet. Men liksom den anklagande, bör äfven äfven domaren vaka öfver sitt ansigte och göra det stumt som en mask. En enda rörelse af triumf kan lära brottslingen att vara på sin vakt, och göra att han hejdar sig och tvärt förändrar sitt försvarssystem. Man befaller dock lättare läpparna att tiga än ögonen att icke tala. Ögonen äro oförsynta och låta en i deras klara speglar läsa själens minsta intryck. (Forts.)