Dagens Nyheter – 10 februari 1865, sida 2

. man skall se att I man , misstagit sig . inom en timma är jag åter fri. Gensdarmerna togo Vaubaron under armarna, de två agenterna gingo på sidan om hopom och upplyste med sina lyktor vägen; direktören slutade tåget, som geovom smala gångar och utför trånga trappor riktade kosan till det inre af den gamla fängelsebyggnaden. Ingenting kunde vara dystrare än denna snabba och tysta vandring genom dessa hemska gångar, hvilka sedan flera sekel tillbaka sett så många lidanden tåga förbi sina murar. Den arme Vaubaron och hans eskort måste flera gånger passera genom folkhopar, ty år 1830 voro ännu icke korridorerna otillgängliga för allmänheten. Alla blickar riktades naturligtvis med girig uppmirksamhet på den fjettrade mannen mellan gensdarmerne. Under tyngden af dessa blickar kände Vaubaron skammens rodnad bränna sin panna, han var nära att qväfvas under sin ångest och då han här och der hörde hviskas: det är mördaren från Pas-de-la-Mule-gatan, hade han gerna sjunkit under jorden för att undgå denna outhärdliga tortur. Ändtligen kommo fången och vaktarne till ett i första våningen lysande galleri hvari man såg ett stort antal numererade dörrar. Dessa dörrar ledde till instruktionsdomrarnes olika embetsrum. ;