Iivarjehanda Nyheter. En ung dam från de tiljor som före ställa veriden, gjorde bekantskap med en för mögen man samt gjorde på hans hjerta så djupt intryck, att han hade ögon — och presenter blott för henne. Den unga damer mottog blygsamt de sednare såsom en hyllning åt hennes konst och tillät ingalunda den artige gifvaren att på något sätt öfverskrida gränslinien mellan vänskap och förtrolighet, och drog alltid omsorg för att han träffade på en qvinlig skyddsvakt, då han kom på besök till henne eller om aftnarne promenerade på gatorna med henne. Denna förvandling från en efterlängtad duett till en trio var ingalunda i kavaljerns smak, men hennes pryderi ökade immerfort hans kärleksglöd och han fortsatte med sina gyllene preseuter, i förhoppning att hennes väsende skulle antaga en mildare skepnad i grannskapet af hans eldiga passion, liksom den ädla metallen genom kemistens låga. Den sista preseuten bestod i ett armband, som kostade 1000 rdr; men äfven denna visade sig overksam i fråga om den ledsamma skyddsvaktens aflägsnande. En sådan dygd var något nytt — och högst retande. En vacker dag befann sig den hulda med sin tillbedjare på något afstånd från sin bostad, naturligtvis åtföljd af den tredje, då hon plötsligt stannade och bad om ursäkt, att en häftig hufvudvärk tvingade henne att lemna hans angenäma sällskap och gå hem. Kavaljeren trodde icke riktigt på hufvudvärken och följde på något afstånd efter den bortilande, som dock tog en helt annan riktning än den som förde till den gata, der den hårda konstnärinnan bodde. På en temligen enslig plats infann sig plötsligt en ung man, som bjöd henne armen, hvarefter skyddsengeln skyndsamt aflägsnade sig. Blodet steg den bedragne upp åt hufvudet, men svartsjukan intalade honom emellertid att se slutet på detta möte. Han såg, huru paret begaf sig till en restaurant, synbarligen för att intaga en fin supg. Nu visste han nog. Med sammanbitna tänder vände han stället ryggen och sökte förgäfves ro sin ensamma kammare. Följande morgon skref han till den trolösa ett bref, hvaruti han återfordrade armbandet och kallade henne en egennyttig, lättsinnig varelse, som underhöll en kärleksförbindelse med en person, på samma gång hon mottog presenter af en annan. Till svar på brefvet erhöll han straxt armbandet tillbaka. Hvad skulle han med let? Han uppsökte två fattiga, gamla enkor, erbjöd juveleraren att återköpa smycket, hvilket denne gjorde med ett obetydligt afdrag, lelade summan mellan de båda fattiga enkor