Dagens Nyheter – 9 februari 1865, sida 1

Söta Jean Vaubaron. Andra delen. (Forts. fr. N:r 1— 33.) Denne främling är oss välbekant, ehuru han gjort sig oigenkänlig genom en af sina vanliga förklädnader. Redan en gång förut, nemligen den föregående natten har han inför våra ögon passerat genom detta samma rum för att der qvarlemna brottet, olyckan, förtviflan, döden. Våra läsare ha redan igenkänt Rodille. Den grymme bofven föreföll fullkomligt lugn och vi kunna tillägga att han i detta ögonblick då han hade för afsigt att begå ett nytt nidingsdåd verkligen var det, ingen inre rörelse, intet samvetsqval kom hans bronshjerta att klappa. Då han såg Marthas kropp utsträckt på golfvet, då han betraktade detta blyfärgade ansigte hvarpå döden tryckt sin prägel, krusade tvärtom ett dämoniskt leende hans läppar. Han kände dervid samma glädje som spelaren, hvars alla klyftiga kombinationer lyckats, han lyckönskade sig öfver att så fullkomligt ha uppnått det af honom önskade och beräknade resultatet. Han närmade sig den olyckliga qvinnan, hans sista offer, lutade sig öfver henne och vidrörde hennes hand.