Dagens Nyheter – 8 februari 1865, sida 3

——— sam skräcktes hon öfver denna hemska orörlighet, så olik modrens vanliga sömn: Hon blef rädd för dessa öppna, utspärrade ögon som ej mera hade mnågra blickar, denna oupphörligt tilltagande blekhet som förvandlade ett ansigte af kött och blod till ett marmoransigte. Hon ville väcka modren. Hon fattade hennes händer, — de voro kalla och stela såsom på en staty. Då greps hon af en outsäglig förskräckelse, hon var nära att blifva vansinnig, hon förstod oredigtatt själen lemnat modrens kropp och att hon nu var ensam vid sidan af ett lik. Hon gömde Big längst bort i kammaren, utstötande dofvå rop, oartikuleråde klagoskrik, derunder vridande sina händer och med af tårar nästan qväfd röst ropande på fadren .-. Flera timmar förflöto på dett sätta, der efter sveko kratterna den lilla, hennes sön derslitande snyftningar förvandlades till er qväfd rossling, hetnes ögon blefvo stirrand och torra, ett slags yrsel grep henne och för jagade ur hennes hjerna både tankekraft och minne; hon kröp ihop på golivet och låg de alldeles orörlig som om nu äfven hon upphör att lefva. Hela dagen förföt; natten inbröt, mörke: uppfyllde rummet. Blanche rörde sig icke endast då och då spratt hon häftigt till och man hörde hennes tänder skallra.