Dagens Nyheter – 8 februari 1865, sida 1

SR RARE Jean Vaubarog. Första Delen. (Forts. fr. N:r 1-32.) Embetsmannen lade sin arm på Vaubarong axel och sade häftigt: — Stig upp, det är nu tid att vi ge ogs8 af. Mekanisten spratt till som om han blifvit träffad af ett glödgadt jern. Han reste sig häftigt och, stående upprätt men svigtande i bela kroppen, stammade med slocknad röst: — Jag följer er, min herre . . . jag lyder . . . men tillåt att jag först omfamnar min stackars hustru och mitt barn. Embetsmannens svar var jakande. Vaubaron skred eller riktigare släpade sig ända fram till sängen, der upplyfte han i sina armar Marthas kropp och hviskade i afbrutna satser i hennes öra följande ord: — Var icke rädd, mitt älskade barn ... jag kommer igen . . . jag måste komma igen . Gud vakar öfver de oskyldiga . . . han skall icke heller öfverge mig . . . vänta mig, min Martha, vänta mig med tålamod och för att stärka mitt mod, kyss mig . . kyss mig .. Men knappt hade han uttalat dessa osam manhängande ord förrän ban ryggade tillbaka