Dagens Nyheter – 8 februari 1865, sida 1

kunna försäkra er att hon snart återfår sansningen. — Ack, — stammade mekanisten, — det vore bättre att hon verkligen vore död. Härpå hade poliskommissarien ingenting att anmärka, han åtnöjde sig med att upprepa: — Kom min herre, vi måste nu gå. Vaubaron kände sig ej ega styrka att svara. Han sänkte med en åtbörd af passiv resignation hufvudet mot bröstet. Han upplyfte och kysste med en passionerad och smärtsan ömhet den lilla af häpnad och förskräckelse dödsbleka Blanche. Han kastade sedan en lång blick kring detta rum hvari han nu dö han skulle lemna det, tyckte sig ha varit så outsägligt lycklig, derefter intog han sin plats mellan de två agenterna och vände sig mot dörren. I detta ögonblick trodde naturligtvis den olycklige Jean Vaubaron att ingenting skulle kunna öka den förfärliga ångest som förkrossade honom och som kom förståndet att svigta 1 hans hjerna. Han misstog sig likväl. Ännu var måttet långt ifrån rågadt, ännt väntade honom otaliga nya lidanden. De bör jade redan på vägen till instruktionsdomaren Pas-de-la-Mule-gatan var som vi redan veta full med folk och i trots af de till ord: ningens vidmakthållande ditkallade liniesolda ternas och gensdarmernas bemödanden ökade: