Dagens Nyheter – 7 februari 1865, sida 2

— Jag frågar det verkligen, men ni tycks ej vilja säga mig det. Under det poliskommissarien talade tryckte han på etuiets fjeder En stråle af solen föll på den dyrbara stenen, från hyilken ett bländande ljus utströmmade. — Denna diamant är utomordentligt vacker och af ett stort värde, fortfor kommissarien, förskrifver äfven den sig ifrån den ädelmodige okände som i natt skänkte er fyra med blod fläckade tusen-franocssedlar? Dessa ord, uttalade med den mest förkrossande ironi, spredo ändtligen ljus i Vaubarons omtöcknade hjerna. De förjagade för ett ögonblick det mörker som hittills omgifvit honom och han kände sitt förstånd nära att svika sig. -— Ja, ja, utropade han, -— så är det... så är det ... mannen som var här i natt stod der . . . bredvid fönstret . . . säkert släppte han detta etui på bordet då han ditlade sedlarna . . . som ni hör, min herre, är nu allt klart. — Det är sant, sade poliskommissarien med sällsam tonvigt, allt är nu klart ... Seså, skynda er, min herre, min herre, ni måste följa oss. — Följa er, upprepade Vaubaron, hvarföre skall jag följa er? .. . Har jag ej sagt er, bevisat er att jag ej mera är något skyldig.