Dagens Nyheter – 7 februari 1865, sida 1

— Min herre, — mumlade mekanisten, — för att riktigt kunna besvara denna fråga måste jag berätta er en hel historia. — Hvartill skulle det gagna, här är endast frågan om att uttala ett namn... namnet på den vän eller välgörare som så ädelmodigt hjelpt er. — Det är just detta namn jag icke känner. — Huru, känner ni det icke? — Nej, min herre. Kommissarieo och de två svartklädda herrarna utbytte en blick och ett leende. Vaubaron återtog lifligt: — Men jag kan förklarar er det hela, och jag skall göra det. — Det är onödigt, — afbröt honom embetsmannen, — jag behöfver icke af er erhålla någon förklaring öfver denna sak ... Hvad har ni gjort af den fjerde tusen francssedeln ? — Då jag i morse gick hemifrån lät jag den qvarligga på bordet . . . säkert fins den I der ännu, svarade Vaubaron. Den ena af de svartklädda männen närmade sig arbetsbordet och efter att ha makat undan några verktyg fann han snart banknoten hyviiken han lemnade till kommissarien jemte ett annat mycket litet föremål, hvarvid mcekanisten i sin bestörtning ej fäste sig. Kommissarien vek först upp sedeln och