Ditt och Datt. En sådan vinter, mitt herrskap, 25 grader Celsius — det var längesedan vi kände maken, — en riktig rikemans vinter med snö, solsken och vackert väder, en vinter för dem som begagna varma pelsar, varma rum med mjuka mattor, slädar med tjocka fällar, ståtliga hästar och klingande bjellror! Ah, så friskt och skönt! Men i armodets kojor, der man icke har några pelsar eller mattor, knappt några usla paltor att skyla sig med, der väggarne äro is beklädda af fnkt, der vinden spelar in genom de söndriga rutorna, der ved är en okänd sak under annan form än af barkbitar, gvistar och de små stickor, som köpas efter vigt, der är vintern, den verkliga vintern sådan vi nu sett den några dagar, en förfärlig gäst som sprider död och elände omkring sig. Det är väl bekant att hufvudstaden i vanliga fall trots förordningar och påbud är öfversvämmad af tiggare i alla former, både stora och små, och icke minst af de sednare. Då den rätta vintern kommer ser man visserligen ännu här och der en liten trasig, stelfrusen parfvel, som nätt och jemt orkar anropa allmänhetens barmhertighet; men förgäfves spejar man då efter dessa fockar af tiggande barn, som eljest pläga svärma öfverallt i ens väg. Vintern, den förfärliga vintern håller dem inne i dessa kyffen, sämre än uthus, som finnas långt bort på den stora rika stadens utkanter, hopkrupna bundtvis i en usel bädd, uppvärmande hvarandra så länge ännu någon lifsgnista finnes qvar i de darrande lemmarne, eller tills försynen sänder dit någon Lotten Wennberg med en bit bröd i nödens yttersta timma. Detta ar något att tänka på, då man i sitt väl ombonade hem sitter vid en flammande brasa eller vid ett väl eller åtminstone tillräckligt försedt bord; det är något att tänka på, då man väl insvept i varma öfverplagg skyndar framåt gatorna, och kölden låter snön hårdt knarra under fötterna; må man då fortsätta färden några steg till något af tidningskontoren och villigt lemna en skärf åt nödens barn. Der finnas listor utlagda för detta ändamål, och barmhertiga menniskor ha åtagit sig tillse att gåfvorna genast och efter bästa förstånd blifva använda der hvarest nöden är störst. Den 18 Januari är årsdagen af konuug Fredrik den förstes kröning 1701 till konung af Preussen. På denna bemärkelsedag eger hvarje år en stor ordensutdelning rum i kongl. slottet. Från ministern och ned till rådstufvutjenaren 1 den minsta stad emotse allt hvad tjenstemän heter i Preussen denna dag med spänd förväntan. Men huru månge som än blifva ihågkomne vid detta tillfälle — de lyckliges antal uppgår årligen till många hundrade — så återstå ändock flere som bli utan och få trösta sig med hopp om bättre lycka nästa år. — Så skrefs för några dagar sedan från Berlin, kort efter det stora stjernfallet ofvannämnde dag. Man behöfver endast ändra namn och data för att kunna i allo tillämpa dessa ord på den stora staden Stockholm. Här regna stjernorna från fästet den 28 januari, och hvarje medlem af tjenstemannaskaran hoppas, ja väntar att någon stjernkristall måtte falla äfven på hans bröst. Om så icke sker, så försäkrar man i tre månaders tid med den trovärdigaste min, att hela ordensväsendet icke är värdt ett öre, sedan ordnarne börjat utdelas åt kreti och pleti (d. v. s. åt andra än en sjelf); under årets lopp modereras åsigterna betydligt, föraktet för lull-lullet blir mindre och mindre högljudt tills man nästa 29 januari med samma girighet, med samma hemliga förhoppningar slukar Dagens Nyheters ordenslista. I lördags var den högtidliga dagen, då de nyutnämnde af H. M. Konungen i egen person på sina ryggar mottogo det helgade slag, som utgör bekräftelsen på deras nya värdighet. Det är eget nog att det just är ryggen som får mottaga denna bekräftelse, detta insegel —