Hur man tefver och badar sig i Wermland. En skåning, säkerligen van att lefva godt, lemnar följande ömkliga skildring från det inre af Wermland: Folket man träffar i skogstorpen liknar mera skogens troll än menniskor. Usch, du kan aldrig tro hur smutsigt de hafva omkring sig! Är man än så törstig, så kan man omöjligen ändå ens begära vatten hos dem. Mycket bättre är det icke hos sjelfva de rikaste och förnämsta bönderna. Maten isynnerhet laga de ganska illa. Du frågar mig hvar jag ätit julgröten och dertill får jag svara, att det var den första julafton jag öfverlefvat, då jag ej fått gröt. Icke nog dermed, ty jag fick ingenting annat än vanlig hvardagsmat, sådan som jag sjelf visat dem att laga, nemligen kokt potatis och spickesill; se der hela anrättningen. Besynnerligt nog firar folket här icke julen på långt när så mycket som i Skåne. I huset der jag bor märktes ingen skilnad på julafton och vanliga söckenqvällar. Bonden, den rikaste och förnämste i byn, satte sig vid spiseln för att laga seldon; jag minnes ej hvad qvinspersonerna hade för sig. Litet skilnad fanns det dock på denna qväll och andra, när jag drager mig till minnes. Ty när jag kom hem från skogen i skymningen och fått mig litet mat, så gick jag ned i familjen (jag bor på ett ofvanrum) för att se hur man der hade det och skulle äfven be matmodren om litet kaffe. Jag utvisades då till henne i köket, det hon äfven befann sig, men — i badet. Saken var nemligen den, att hela familjen tvättade sig, hvilket måste vara ganska ovanligt och sker kanske blott denna enda gång om året. Denna högtidliga tvättning gick så till, att en större mängd vatten värmdes och hälldes i ett träkar, det största som fanns i huset och som var placeradt i köket (kofven på vermländska). Uti detta bad steg husfadren sjelf, derefter matmora, sedan barnen och sist tjenarne, naturligtvis i tur och ordning och utan att