Dagens Nyheter – 6 februari 1865, sida 2

Han gick direkte fram till det fönster der balkongen var, öppnade det och tycktes med den största uppmärksamhet mäta afståndet mellan stalltaket och balustraden. Denna granskning räckte i ungefär tre minuter, derefter gjorde han sina följeslagare ett tecken att komma närmare och utbytte med dem några ord med låg röst. — Allt detta är klart som solen, — sade han slutligen till dem, — hvarje tvifvel är omöjligt. — Det är sant, att tvifla vore dårskap. Poliskommissarien vände sig dercfter till mekanisten, hvilken med mera nyfikenhet än egentlig oro väntade hvad som komma skulle, ty hans reflexioner lugnade honom fullkomligt; embetsmannen frågade: — Herr, Vaubaron påstår ni och kan ni med trovärdiga vittnen bestyrka att ni tillbragt förliden natt utom hus och i sällskap med aktningsvärda personer? — Nej, min herre, — svarade den häpne arbetaren, — jag påstår alls icke någonting dylikt. -— Ni har således ända sedan i går afton varit i ert hem? — Ja, min herre, jag lemnade det först i morse ungefär vid sjutiden . . . Vågar jag fråga hvad som föranleder er att göra dylika frågor ? ( Forts.)