Dagens Nyheter – 6 februari 1865, sida 2

Poliskommissarien gjorde en rörelse för att ingå i det inre rummet. Hans följeslagare och soldaterna ordnade sig att åtfölja honom. — Min herre, — sade vid denna syn Vaubaron med lätt förklarlig häpnad, — ehuru jag helt och hållit är okunnig om ändamålet för er hitkomst och för era mått och steg, finner jag mig i dem, jag ber er endast tänka på att min hustru, hvilken är mycket sjuk och sängliggande, samt min lilla dotter befinna sig i detta rum hvars tröskel ni nu ämnar öfverstiga. Det är bra, min herre, — återtog poliskommissarien, — mensklighetens lagar äro 1y ckligtvis icke oförenliga med de pligter mitt embete ålägger mig . .. det är nog om två af dessa herrar åtfölja mig. Soldaterna fingo order att moderera sit! nit och gjorde halt i det yttre rummet och i trappan. Poliskommissarien, de två andra herrarna och Vaubaron inträdde till sammans i det inre rummet. Utom sig af förskräckelse satte Martha till hälften upp sig i sängen och blek som ett lik fäste hon sina förfärade blickar på det oväntade besöket. Poliskommissarien helsade med vördnad och tydligt medlidande på den unga qvinnan men tilltalade henne ej med ett enda ord.