Dagens Nyheter – 6 februari 1865, sida 1

Martha hade nyss vaknat efter en lång och stärkande sömn. Den lilla Blanche höll på att kläda sig och skyndade gladt emot fadren, som med strålande blickar tog henne i sina armar och kysste henne. — Nå, min vän, frågade den unga hustrun, hur har du varit nöjd med din lilla morgonpromenad, det har väl icke hindt dig något obehagligt, du ser så allvarsam ut. -Nej, visst icke, svarade mekanisten mycket förvånad öfver dessa frågor, men ser jag då så allvarsam ut? — Ja, du är också blek. — Det är i så fall mitt ansigte som narras, — svarade Vaubaron och försökte le, — det borde tvärtom endast uttrycka glädje och förtroende ... Att numera icke finna sig lycklig, att hädanefter tvifla på framtiden vore otacksamhet. — Nå, då är jag lugn... men säg mig, min vän, hvad är det för besynnerligt buller på gatan? Mekanisten lyssnade. Han hörde ett doft ihållande sor! snarlikt oceanens röst, då vågorna slå emot stranden. — Det låter alldeles som om det vore en folksamling utanför vårt hus, — återtog den sjuka, — det må väl icke bli en ny revolution . .-. Har du sett omdet är mycket oroligt 1 staden? Vaubaron skakade på hufvudet. — Nej, Paris är lugnt, — svarade han,