Dagens Nyheter – 6 februari 1865, sida 1

Jean Vaubaron. Första Delen. (Forts. fr. N:r 1-30.) — Hvad tilldrager sig omkring mig efter som jag utan hvarje skäl känner mig orolig och ängslig? Hvarföre voro dessa sedlar blodiga? .. . Hvem var den sällsamme välgöraren som gaf mig dem? Det var under dessa frågor, hvilka han oupphörligt ställde till sig sjelf och som det var honom omöjligt att besvara, som han kom fram till sin boning. Anländ dit märkte han icke utan en viss förvåning att den vanligtvis så folktomma gatan var full med menniskor och att de här och der spridda folkhoparna föreföllo rof för en särdeles liflig sinnesstämning, ty öfverallt talades bögt, öfverallt gjordes högljudda frågor. Men helt och hället fördjupad i sina egna tankar skänkte Vaubaron alls ingen uppmärksamhet åt de ord som rundt omkring honom korsade hvarandra, utan steg lugnt uppför trappstegen utanför porten, passerade raskt den långa portgången sprang uppför sin trappa och inträdde i sitt rum. Klockan var då nio på morgonen. ä