Dagens Nyheter – 4 februari 1865, sida 2

Vaubaron räckte honom handen; men hr Baudier låtsade icke märka denna åtbörd. Mekanisten kände blodet med våld uppsliga i sitt ansigte, han var nära att utfara i häftighet och att be mnotarien förklara sitt sällsamma beteende. Men han lade band på sin uppbrusande yrede och nöjde sig med att otåligt höja på axlarne; derefter lemnade han byrån och återvände hem. XXXILI. Ett åskslag. Vaubaron hade, då han lemnat sitt hem, känt sig gladare till sinnes och lättare om hjertat än fallet varit på länge. Men hans sammanträffande med notarien och dennes sårande beteende, ett beteende som han varit långtifrån att vänta sig, hade åter gjort honom ledsen och orolig. Han gick långsamt, med sänkt hufvud och blick, fördjupad i dystra tankar samt uppfylld af orediga och dystra aningar. Han gjorde den ena slutsatsen efter den andra, utan att ändå närma sig sanvingen. Han frågade sig oupphörligt hvad allt detta ville sär ga, utan att kunna finna något svar. (Forts.)