Dagens Nyheter – 4 februari 1865, sida 1

vara okunnig om den smula godt som den venstra kan uträtta. — Jag vågar icke envisas, — återtog Vaubaron, — men om äfven min ädle välgörare förbjuder mig att efterforska hans namn, äro dock hans ansigte och röst så djupt inpräglade i mitt hjerta, att jag lika länge skall minnas dem, som jag skall hysa den varmaste tacksamhet för hvad ni gjort, eller med andra ord, minnet af ert utseende skall liksom min erkänsla evigt lefva i min själ. Åh fan, — tänte Rodille, — det skulle kunna a bli mig dyrt; lyckligtvis är jag oigenkänlig med det här ofantliga skägget . . jag borde do (chbättre ha förställt min röst. Med dessa ord pick han mot dörren, sägande: — Ännu en gång farväl, blif lycklig ! — Nej, utropade mekanisten lifligt, -säg icke farväl, ty jag måste återse er . . . och jag skall göra det, jag känner det, en hemlig röst säger mig att vi ännu en gång skola träffas. oo — Jag hoppas det ej, — sade Rodille till sig sjelf i det han lemnade rummet. Yaubaron fattade ett ljus och lyste banditen utför trappan; han gick icke in till sig förrän han hörde porten till huset öppnas och stängas. I detta ögonblick utbröt åskvädret i dess hela styrka, ofantliga regndroppar började falla mot taken och gatstenarne, blixt på blixt