Dagens Nyheter – 4 februari 1865, sida 1

Jean Vanbaron. Första Belen. (Forts. fr. N:r 1-29.) Vaubaron utsträckte sina darrande händer mot den, hvilken verkligen för honom varit ett försynens ombud; men hang läppar kunde endast framstamma afbrutna ord, tolkande hans tacksamhet, hans lycka. Han var nära att kasta sig till Rodilles fötter för att välsigna honom och kyssa hans händer. Banditen lemnade honom dock ingen tid dertill. — Tacka mig icke, — sade han, — jag förbjuder er att göra det . . . ej heller lönar det mödan ... Att en smula bidraga till en hederlig familjs lycka är den enda belöning jag eftersträfvar . . . detta mål är nu vunnet, och nu farväl! — Min herre, — stammade mekanisten 1 bedjande ton, — i himlens namn, lemna mig ej på detta sätt . . låt mig åtminstone få veta ert namn, på det att min hustru och mitt barn må kunna vilsigna och omgifva det med sina böner. Rodille skakade på hufvudet. — Jag hvyarken kan eller vill säga det, — sade han, -—den högra handen bör alltid