Dagens Nyheter – 3 februari 1865, sida 2

er frihet. Redan i morgon kan ni slitas från er familj för att kastas i fängelse för en lumpen skuld . . . är ej allt detta sant? — Jo, det är sant, allt för sant, hviskade Vaubaron . .. O, jag hör att ni väl känner mig. — Bästa beviset derpå är att ni inger mig det lifligaste intresse, återtog Rodille. Ödet, slumpen och verlden ha för länge varit orättvisa mot er, jag vill nu godtgöra hvad de mot er brutit ... Det roar mig att ibland spela roller af ett försynens ombud, jag tycker om att insvepa mig i den mest ogenomträngliga hemlighetsfullhet för att lindra dem som lida, trösta dem som gråta . . . Korteligen, jag vill med ens förjaga alla era bekymmer, alla era sorger, alla era obehag .. . Mottag detta för hvars skull jag kommit hit . .. betala er skuld, arbeta, var fri och lycklig! Med dessa ord lade Rodille på bordet fyra tusen francs-sedlar, men med detsamma gömde äfven hans skickliga hand bland verktygen ett litet föremål som ej bemärktes af Vaubaron. Denne i högsta grad häpen, nästan tillintetgjord af en så oförutsedd, så utomordentlig frikostighet och de sällsamma omständigheter hvarunder den utöfvades fann att börja med inga ord för att uttrycka sin erkänsla, men hans hjerta flödade öfver, han brast i tårar. (Forts.)