Dagens Nyheter – 2 februari 1865, sida 1

Så mycket hans svullna ben och stela lemmar tilläto det vände och vred han sig på sitt läger, i hopp att på så sätt kunna finna någon lindring i sina plågor, derunder utstötande dofva klagorop. Det stora rummet var endast upplyst af en på ett litet porslinsbord placerad nattlampa. I det ögonblick, då Rodille öppnade dörren och inträdde med det brinnande ljuset i sin hand, spred sig öfver hela rummet ett starkare sken, hvilket äfven trängde genom baronens broderade sängomhinge. Gubben frågade genast med klagande röst: — Är det ni, Ursule? ... Ack, min vän, hvad jag känner mig sjuk. Rodille drog igen dörren om sig, och sköt för regeln för att förebygga hvarje öfverrumpling och svarade kallt: — Nej, herr baron, det är icke Ursule. Med dessa ord gick han ända fram till sängen. Herr de Viriville började darra i hela kroppen då han nu plötsligt såg framför sig denne främmande man hvars ansigte skarpt upplystes af vaxljuset, så att han genast såg dess dystra, olycksbådande uttryck. — Hvem är ni? stammade han, — Jag är läkare, — svarade uslingen med fasaväckande cynism, — Hvad vill ni här? — Bota er för alla era lidanden. Banditens gest var den mest vältaliga