Dagens Nyheter – 2 februari 1865, sida 1

Emellertid, när man sålunda helsar på er mötande, heter det att han gör en Gripenstedtare, och det må ju heta så, på det vårs efterkommande må veta hvem de ha att tacka för en god reform. De enda som väl e tycka om helsningssättet äro hattmakarne, ty förtjensten blir bestämdt mindre i proportion som det föreslagna helsningssättet vinner burskap bland svenska allmänheten. I Stockholm och Göteborg lärer det vara högst vanligt att herrar affärsmän ej taga af sig hatten, och mycken tid inbesparas dervid, — och som tid är penningar, bör detta i synnerhet vara nyttigt. Mot fruntimmer har man ej ännu kommit sig före att vara artig på det nya sättet. Men äfven här skall tiden jemka bort en dum vana och bespara oss mycket besvär. Med i dag börja vi examina och sluta i morgon, men högst få hafva anmält sig inom de tre nedre fakulteterna, då deremot den teologiska blir af med en stor del af sina alumner — som jag hört ett tjugotal. — Kom nu och tala om prestbrist, då vårt lärosäte ensamt släpper ifrån sig en så stor skara, af hvilken en del väl kommer att predika emot skarpskytterörelsen, som våra unga nybakade prester icke kunna tåla — allt af kristligt nit förstås. Man språkar för öfrigt om dagarne öfver jernvägskatastrofen, ihopkrupen i ett soffhörn på qvällqvisten, — ty här är för dåligt väder att vara ute och flanera i. Alltsedan i lördags middag har här yrat kontinuerligt och stora drifvor hejda och väta en bottfårlös menniska i hans ilande framfart, och den ostliga vinden gnyr nu som bäst utanför mina fönster och vill in, men han ser genom rutan den flammande brasan, mumlar lite om ogästvänlighet och stryker förbi min knut i sällskap med ett helt anhang afsmå ljusa pojkar. Till qvällen tända vi våra offerljus på minnets festaltare, och när de brunnit ned se vi hvarandra åter.