Dagens Nyheter – 1 februari 1865, sida 3

vid rådhusrättens fjerde afdelning upplystes det att icke någon förlikning, såsom vid förra rättegångsdagen ifrågasattes, ännu blifvit träffad mellan parterna, vid hvilket förhållande den äldre Leja vidhöll sina förut väckta påståenden om utbekommande af 300,000 rdr eller antaglig säkerhet för de af honom till sonen försålda egendomarne n:r 10 och 12 vid Gustaf Adolfs torg. Den yngre Leja bestred dessa påståenden under åberopande af den försvarsskrift han förut i målet inlemnat. Målet öfverlemnades härefter till domstolen, som annan dag kommer att meddela dom i saken. — För någon tid sedan kom till detektiva polisens kunskap att förre sergeanten, numera krögaren Magnus Lindahl, boende i huset n:r 46 vid Stadsträdgårdsgatan, skulle inneha en större silfverbågare, på hvilkeu han sökt utplåna de derå graverade initialer. I anledning deraf och som Lindahl varit anställd vid inre bevakningen å Långholmen och sedermera haft den såsom tillhåll för tjnfvar och annat misstänkt folk illa kända och derföre förliden vår indragna krogen uti huset n:r 4 vid Långholmsgatan, Lorentzberg kallad, anställdes hos honom visitation, då väl icke bägaren påträffades, men i stället ett guldur, som blifvit stulit ifrån apotekaren Wimmermark. Vid med Lindahl hållet förhör erkände han att innehade bägaren, men att densamma, tillika med annat silfver, det han, liksom bägaren och gulduret, tagit i pant af för honom okända personer, fanns nere hos hans svåger i Habo socken i Jönköpings län, dit han fört det, då han i julas reste dit ned och gifte sig. BSilfret hitreqvirerades och har nu genom konungens befallningshafvandes i nämnda län forsorg hitkommit. Det förvarades i ett låst och försegladt större skrin, hvilket i går uti Lindahls närvaro öppnades i poliskammaren. Förutom en mängd annat silfver, påträffades det som i somras och höstas blef stulet ifrån källarmästaren Eckert på Novilla samt löjtnant Wetterstedt; bland det öfriga, hvartill egare ännu ej äro kända, var den förutnämnda bägaren, som finnes stämplad med namnet Malmström, ett lock troligen till ett dryckeshorn, cicileradt och med en liggande hjort till handtag, stämpladf med namnet Ulfsberg, samt sex stycken matskedar, märkta med J. L. S. Lindahl fortfor med sitt påstående att han på god tro mottagit silfverpjeserna i pant, men kunde icke uppge utaf hvilka personer. Målet remitterades till rådhusrätten och Lindahl fick, i anseende dertill att han var bofast man, tillstånd att fortfarande vistas på fri fot.