— Jaså, är det ni, min goda Ursule återtog samma röst, hvar! ännu spårades er ofrivillig darrning. Hvilken oväntad omständighet för er så här dags in till mig? — Öron ... — Ack, min Gud, är jag då sjukare än jag sjelf tror? — Nej, visst inte, men som er gikt så svårt ansatte er i afton när jag var inne, ville jag först se om er ännu eu gång, innan jag tänkte på att sjelf lägga mig. — Hvad är klockan? Ännu icke fullt half tolf . . . Ifall ni känner er sämre om ni möjligen skulle behöfva någon hjelp, så vill jag gerna tillbringa natten i en länstol härinne. Under det dessa ord yttrades hade Ursule närmat sig baronens säng. Ljusskenet föll rakt på hans torra och magra ansigte, hvilket nästan försvann mellan de rika spetsarna på örongottskudden och under den höga bomullsmössan, som betäckte hans hufvud och enligt den tidens mode var hopknuten på pannan med ett bredt band. Hans små ögon voro tindrande men oroliga och hyn i hans af oräkneliga rynkor fårade ansigte påminte nästan om skalet på en hoptorkad citron. Man kunde i sjelfva verket ha trott detta pergamentlika anlete tillhöra en af gula febern angripen indisk nabob. Öaktadt den rådande hettan var baronens utmärglade kropp betäckt med flera stoppade