Dagens Nyheter – 30 januari 1865, sida 2

Knappt hade hon försvunnit förrän Rodille reste sig ur länstolen hvari vi sett honom sträcka ut sig, och i sin tur närmade han sig nu den halföppna dörren och lyssnade girigt. Baronens sängkammare var stor, mycket hög och rik på lyx. Alla boiseringarna voro i hvitt och guld. I taket såg man dyrbara målningar föreställande mytologiska figurer och kärleksgudar och sjelfva möblemanget var i Ludvig XV:s stil. På de med ljusgul sidendamast ötverdragna väggarne hängde här och der någon utmärkt tafla, förskrifvande sig från Bouchers eller Doyeus pensel och det hela utvisade att baronen var en man som älskade att omgifva sig med ljusa färger och leende föremål, och att hau ej visste hvad det ville säga att spara då det gällde att tillfredsställa någon af sinu nycker. Den stora rikt skulpterade sängen var omgifven af guldbroderade sidengardiner, hvilka i tunga veck nedföllo på ömse sidor derom. Knappt hade hushållerskan tagit fem eller sex steg på den turkiska mattan förrän ett slags konvulsivisk darrning skakade sängomhänget och en svag röst frågade: — Hvem är det? ... Hvad vill man mig? — Ack, min goda baron, hvem skuile det väl vara annat än jag? svarade Ursule med mjuk och smekande stämma.