Dagens Nyheter – 30 januari 1865, sida 2

mig kanske, för att ha någonting att göra, at arbeta på min förbättring och ett-tu-tre bl hederlig karl . . . Ingenting är omöjligt, ef ter hvad som påstås, isynnerhet när man i! rik, hvarför skulle således inte också jag er vacker dag kunna förvandlas till en aktad och aktningsvärd medlem i samhället? . .. Men får Ursule ärfva? . . . Det är den stora frågan, den vigtiga gåtan hvarpå jag inom några minuter skall ha funnit lösningen. Hushållerskan och Rodille inträdde i der utanför baron de Virivilles sängkammare liggande lilla salongen utan att ha utbytt ett enda ord. Ursule böjde sig intill sin medbrottsling. Stanna här, sade hon, och vänta lugnt min återkomst. Rodille slog sig helt makligt ned i en stor länsstol, lade benen i kors öfver hvarandra och gjorde en åtbörd som betydde: — Jag sitter här alldeles ypperligt och tålamod skall ej fattas mig. Ursule lutade örat intill sängkammardörren och under en eller två sekunder lyssnade hon med den mest spända uppmärksamhet. — Jag hör ingenting, mumlade hon, baronen har troligen redan somnat. I den venstra handen höll hon ljuset och med den högra vred hon om nyckeln i låset; dörren öppnade sig genast utan att det minsta gnisslande hördes och Ursule skred öfver tröskeln.