Dagens Nyheter – 29 januari 1865, sida 1

tiden vingar, ändå fortskrider den med snäckans långsamhet! . . Du vet, min älskade, att vi ej kunna gifta oss förrän baronen uppgifvit sin sista suck, och den gamle tjurskallen synes riktigt orubblig i sin föresats att ej Vilja gifva sig af den långa vägen. Ursules ansigte antog ett på en gång gladt och hemlighetsfullt uttryck. Hennes ögon strålade. Hon böjde sig intill Rodille och svarade med låg och förtrolig röst: — Endast en smula tålamod, min älskling! . . . Jag lofvar att baronen ger sig af innan du anar det. — Verkligen? utbrast Rodille öfverraskad. -Ja, all hans envishet hjelper ej! fortfor hushållerskan. Hans sista timma nalkas med stora steg. — Tror du det verkligen? — Jag är säker derpå. — Huru är det möjligt? — Jag har ju flera gånger förut sagt dig att baronen lider af en svår lefversjukdom. Ja visst, men en lefversjukdom hindrar en ej att bli hundrafemton år som paper gojorna, min älskade. — Nu har han också blifvit svårt ansatt af gikten, fortfor Ursule. I går lät jag kalla hit läkaren och när han kom . -. — Nåå? (Forts.)