Dagens Nyheter – 28 januari 1865, sida 2

Rodille bland sina vänner vid den tidpunkt då hon lefde på det parisiska samhällets aldra lägsta trappsteg, slumpen gjorde att hon mötte honom rågra dagar efter eedan hon slntit förbund med magnetisören och stolt öfver sin nya lycka meddelade hon honom den lysande vändning hennes öde tagit och bad honom helsa på sig. Rodille uraktlät det ej och Fritz Horner, skicklig fysionomist, såg vid första ögonkastet att han hade framför sig en slug och djerf kamrat, utan heder och ära, fördomar och skrupler. — Den der vildhjernan kan förr eller sednare bli mig till omiätlig nytta, tänkte han; det är bist att underhålla hang bekantskap. Rodille, å sin sida, såg sig värderad af doktorn, och som han ansåg Fritz Horner förtjena hela haus aktning blef han snart hvardagsgäst i huset och det dröjde ej länge förrän han gjorde, eller rättare sagdt, sålde åt magnetisören alla möjliga tjenster. Sålunda förvandlade han sig t. ex. gerna, ehuru visst icke gratis, vid denna tidpunkt då man ingen id6 hade hvarken om affischer eller puffar i tidningarna, till en lefvande puff, utskrikande med aldrig minskad ifver, magnetismens under i allmänhet, den tyske läkarens skicklighet isynnerhet och framför allt somnambulen Pamelus underbara siareförmåga. Och när, för att hos allmänheten stadfästa förtroendet till denna underbara siareförmåga, Fritz Horner helt omtänksamt till