Dagens Nyheter – 27 januari 1865, sida 3

Den gamle i Jordkulan. Det var i Torpa Socken, bort vid Gässlösa by, jag gick i sommarnatten sen månen tändt sitt ny. En egen känsla dref mig till denna fula trakt: Allfadren då han skapt den var ur humör, man sagt Det var i Torpa socken, ej långt ifrån Borås, Der finns en skogsutplundrad, en kal och dyster ås, En bergås, den jag trodde bebodd af vilddjur blott Till detta dystra ställe utaf en slump jag gått. Jag stod der högst på åsen och spejade omkring Men månen var så dunkel, jag såg just ingenting, Blott? här och der ett ljussken från byn dernedanför Men bäst jag står förnimms en sång. Jag lyss och hör: pl fordna dagar var jag en yngling rask och kry Och uti blicken lekte ett ständigt vinterny. Den vida verld stod öppen, jag gladdes åt min lott Bland kära anförvandter, som nu till hvila gått. Nu står jag öfvergifven, af ålder grå och tung, kan mer ej svärdet draga för fosterland och kung. Och sällan till min boning kan någon hitta rätt ty finna vilddjurskulan det är just icke lätt. O! när jag drog i striden till Finlands kära kust, då var det andra tider! — Jag gick med mod och lust. Jag tänkte komma åter som Fänrik, allraminst, — men månget sorgligt minne och kryckan blef min vinst. Och nog på gamla dagar den lotten kännes hård att äta torra brödet från socknens fattigvård. Jag trodde i det längsta att hvarje Veteran, som hlödt för fosterlandet, nog fick endera dan det glada budskap höra: borttorka du din tår, här är den hjelp, min gubbe, ditt fosterland förmär Men under hela lifvet jag mig missräknat har — Gud gifve pröfvotiden rätt snart en ända tar! När sista tonen ängsligt nu hunnit darra ut och på den gamles klagan, som rört mig, tagit slut, jag såg tre steg ifrån mig en grånad gubbe stå bredvid en vilddjurshåla. Här stodo nu vi två. God afton gamle, sad jag; hvar har du dyddan din? Jo här i denna hålan — var god stig till mig in!, Och in med gubben kröp jag, men sade ej ett ord Hans boning var en hydda af ris och utaf jord. En annan dager fanns ej än den från dörren kom med ett förfäradt hjerta man ville straxt vändt om Jag visste gubbens öde utaf hans dystra sång Behöfde mer ej fråga, — visiten blef ej lång. Jag vet, min stackers gubbe, du varit uti krig Vår kung och vår landshöfding dig skickar genom mig len hjelp, som sent beviljats utaf ditt fosterland —. Ett tjog riksdaler lad jag uti den gamles hand. ) Du skulle sett den darrning, som gubbens lemmar får — Du skulle sett hans öga och dettas glädjetår! — OO Gud, han sad, förgäfves min bön då inte var, jag är ej glömd af himlen och ej af landets far. För fram mitt tack, min herre, säg nöden käns ej tung, Och att jag, invaliden, välsignar land och kung! Min hand den gamle tryckte, men det var hin till tag — kan du ej krama vackert, din hundturk, tänkte jag. Och gubben såg min smärta, den gamle skälmen log Och nickade och sade: ett gammalt tag jag tog. Bm. ) Sant. Gubben var en af dem, som 1864 erhöllo 20 rdr understöd af allmänna medel. äs RAR RRR RASAR ESSEN ORSREEE ERE st RENEE BERTAN