Med dessa ord ringde han på en klocksträng. En dörr vred sig ljudlöst på sina gångjern. En betjent inträdde. — Följ ut herrn och mamsell! befallde doktorn den djupt bugande betjenten, hvilken sedan han dragit sig åt sidan för att låta Jean Vaubaron och Blanche passera, med en blinkning besvarade en nästan omärklig åtbörd af sin husbonde. Knappt hade fadren och dottern försvunnit, förrän Fritz Horner störtade fram till en annan dörr, öppnade den och inträdde i ett rum uppfylldt af den hvita och parfymerade röken af en fin cigarr. En ung man låg der utsträckt i en stor bredvid ett litet bord placerad fåtölj och rökte med den mest fulländade vårdslöshet, under det han då och då rörde om med en thåsked i ett stort glas fyldt med grogg, hvaraf han litet emellan tog en väldig klunk. — Denue unge man var samma sällsamma porsonlighet vi sedan vår berättelses början återfunnit öfverallt och oupphörligt — det var Rodille, efter vi nödgas säga hans namn. — Hvad står på, doktor? utropade den unge mannen, blossande ur sin cigarr, — hvad är på färde? . . För tusan, hvarför störtar ni in till mig som en stormvind? . .. Är el den lös? ... Har den iälskvärda Pamela