Dagens Nyheter – 26 januari 1865, sida 2

Den lilla flickan hade nu sträckt ut sig på soffan, hvars ena kudde tjenade till stöd för hennes hufvud, hennes ögonlock voro slutna, hennes kinder voro ömsom till ytterlighet bleka, ömsom färgade af en mörk rodnad och på hennes ansigte återspeglade sig då och då en feberaktig oro, liknande dessa moln som i en spegelklar vattenyta reflektera sina rörliga bilder. Det var omöjligt att tvifla derpå, Fritz Horner gjorde det ej heller, Blanche Vaubaron sof den magnetiska sömnen, hon hörde, hon såg, hon var med ett ord huide! Se här hvilken sällsam händelse, som tilldragit sig i denna brottets och lastens vanliga fristad. Under det att den tyske läkaren och Pamöela utförde sina roller i den komedi de dagligen spelade, under det att doktorn med väl beräknad långsamhet utförde sina strykningar och den föregifne somnambulen låtsade att gifva efter för det magnetiska fuidets oemotståndliga kraft, kände Blanche en sällsam svaghet i sina lemmar, hennes ögonlock slöto sig, en oöfvervinnerlig mattighet bemäktigade sig henne och en osynlig elektricitet kom alla hennes fibrar att vibrera. Slutligen i det ögonblick då Fritz Horner pekande på Pamdla sade till Vaubaron: Hon sofver! — nedsjönk Blanche djupt sofvande på divanen.