Dagens Nyheter – 25 januari 1865, sida 2

hvit vest, gråa tätt åtsittande benkläder och höga stöflar, hvilka räckte honom ända till knäna. Dertill begagnade han guldglasögon, hvilka högst sällsamt kontrasterade mot denna drägt å la Werther. Doktorns ansigte kunde ej ingifya sympati. Hans långa och krokiga näsa påminte om en roffågels näbb, hans gråa ögon slungade blixtrar genom glasögonen, hans mun syntes liksom klufven af ett knifshugg och hans tunna läppar dolde endast till hälften två bländhvita hvassa tundrader. Detta ansigte väckte först oro, sedan förskräckelse. Magnetisörens förflutna lif kan, om icke berättas, så åtminstone analyseras i helt få rader. Fritz Horner — vi vilja låta honom behålla det namn han valt sig i stället för sitt eget — var verkligen tysk, verkligen läkare, verkligen lärd. Efter att ha gjort grundliga studier lyckades han snart i sin födelsestad förvärfva ett välförtjent rykte. Hans skicklighet och hans utmärkta hufvud skulle nödvändigt, då han ej försmådde gå den raka vägen, inom ganska kort tid fört honom till ära och rikedom, men olyckligtvis beherrskades han af häftiga passioner och det fattades honom den själsstyrka som var erforderlig för att beherrska dem. Hans vetenskap, hans samhiilisställning, det