Dagens Nyheter – 25 januari 1865, sida 1

glädje, jag kan icke nog tacka himlen som fört mig hit. I Nästan en timma hade åtgått under detta samtal. Blanche hade sett allt, beundrat allt, en viss mättnad började bemäktiga sig henne; hennes tjusta ögon voro trötta. Vaubaron gaf direktören sin adress och lemnade Vaxkabinettet tröstad, lifvad, uppfylld af glada förhoppningar. För första gången sedan cen lång tid föreföll honom åter framtiden ljus. Hans uppfinningar skulle upphöra att vara tomma luftslott, hans arbete skulle ändtligen skänka de två väsen han älskade högre än sitt lif välstånd, kanske rikedom. — En lycka kommer sällan ensam, sade han till sig sjelf, rof för en hänryckning utan alla gränsor; säkert skall somnambulen, som ju aldrig misstar sig, förkunna mig att dcktorerna haft orätt och att Martha ännu genom mina omsorger, min kärlek kan räddas. Sådana voro Vaubarons tankar då han tillika med Blanche återvände till doktor Horners hus. Magnetisören. — Ni kommer just lagom, sade magneUsörens i försalen vakthafvande, rikt guldga